Min familj - världens bästa grej!

Här är vi, familjen Karlsson, ute på promenad på självaste påskaaftonen.

Vi laddar för sol och värme

I desperat väntan på att solen och värmen ska anlända har jag blivit smått beroende av att köpa vår och sommarkläder till bönan. Och tror jag det, för vår och sommarkläder är ju sååå mycket roligare. Just nu finns det så himla mycket fint i butikerna inför den nya säsongen. Så mycket fint så att man nästan kan svimma på kuppen. Sen får jag nästan svimmningsattack när jag står där med alla fina kläder och ska försöka tänka ut vilken storlek jag ska köpa. För sommaren är ju inte riktigt här ännu och hur ska jag kunna veta vad Lilo ska ha för storlek just den där soliga dagen, när sommaren väl är här. 80 eller 86? 80 eller 86? Som värsta ole dole doff-mardrömmen. Stora problem som ni kanske förstår!

Bodysarna på bilden var jag bara tvuuuuungen till att köpa. Å vet ni?? Jag köpte båda varianterna i två storlekar. Å då menar jag miniministorleken 56, till bebis no2, och 86 till vår stora bebis. Sicken grej. Fatta att ungarna kommer vara de coolaste av kidsen när de sportar dessa i sommar.

Bodys från Lindex

Påsken

Påsken spenderades i stugan tillsammans med både familj och påskgräs. Ja, tro det eller ej... Men på självaste påskaaftonen var det som om växtkraften exploderat och skålarna var lysande gröna. Som magi! 

Något annat kul som hände den dagen var att jag fick ett fint påskägg av maken. Innehållet var det bästa påskgodiset av dem alla och ett presentkort på fotvård. Fotvården lär passa perfekt till mina vintertrötta fötter. Snart ska de ju skyltas med. Dax att boka tid alltså.

Jag ligger verkligen efter i bloggandet. Jag vill så gärna uppdatera men tiden har inte riktigt räckt till det sista. Så nu får jag blogga lite i efterhand så att jag kommer in i ett flow igen. Saknar ju blogg, skriveri och Er.

Fortsatt trevlig helg!

Äntligen hemma slash Bygglov

Nackdelen, eller kanske lärdomen om man väljer att se det så, för den här frun att leva i renovering är att hon från och till måste ansvara för köket. Köksavdelningen hör ju annars till makens gebit. Nu har det varit full action på byggande uppe på övervåningen i två dagar då svärfar dessutom varit här och ställt upp. För att far och son ska kunna fokusera fullt ut på renoveringen får ju frun ställa upp och sköta markservicen. Och sjukt barn. Samtidigt som hon tar hand om sin egen mycket trötta och väldigt gravida kropp... men nu ska vi inte beklaga oss, bara göra oss uppmärksamma. I alla fall så har hon då lyckats servera två maträtter under de lika många dagarna och imorgon är det dags för den tredje, då blir det köttfärssås. Köttfärssåsen är lite som fruns egen bakgård så det blir inga problem. Det var värre med fläskpannkakan, det var premiär på den. Och korvstroganoffen var det ju hundra år sen den tillagades senast. Men applåder och fanfararer, alla inblandade har överlevt än så länge. Det kanske kan bli något av den här frun ändå? Inte för att matlagning är nödvändigtvis kvinnans uppgift. Å nej. Utan för att jag ser det som en fördel att kunna laga min egen mat när mina barn sitter och gapar efter något att äta. Det känns lite praktiskt.

Och på tal om titeln för inlägget. Det är himla fint att leva i renovering då och då. Ni vet tillfällena när de i tv-showerna visar upp det färdiga resultatet för familjerna och de o-ar och a-ar. De gråter och säger att de fått ett hem. Att de inte kan tro sina ögon. Att det är perfekt. PRECIS så kände frun i huset idag när hon o-ade och a-ade när hon fick se sin hall på övervåningen. Och då är den inte ens riktigt klar än. Fattar ni kaoset som varit, då man blir helt svag i bena för en ny innerdörr eller en fin ny garderob med skjutdörrar? Fattar ni känslan? Lite som knark skulle jag kunna tro. Fast nyttigt. Annars så är det mest skit att bo i renovering. Bortsett från de där berusande tillfällena då man känner att man är på väg att återfå sitt hem, som man inte haft sen man bodde i den där färdigrenoverade lägenheten 2010. I lägenheten då allt var i ordning och alla saker hade sin egen underbara plats. De tillfällena är typ helt oslagbara.

Vår påskdag såg ut såhär på ett ungefär.

Tidig påskdagsmorgon skulle vi suttit i bilen på väg hem ifrån stugan för att ta oss vidare mot nya äventyr. Nu blev det inte så där tidigt som vi hade tänkt eftersom vår väckarklocka, alltså Lilo, bestämde sig för att försova sig. Och eftersom mannen i familjen inte lyssnat på sin fru hade vi heller inte förberett oss genom att packa ihop alla våra prylar. Så med en viss försening hamnade vi i alla fall i bilen och till slut mötte vi upp resten av det glada gänget för att gå på utställning, äta god mat och sedan avsluta tillställningen med en isande kall stunds fågelskådning. Hornborgasjön var platsen för skådningen och fåglarna, som till antalet tydligen var 21000 för dagen, var tranor. Häftigt ska ni veta! Och kallt! Men guuud vad jag älskar utflykter. Idag bokade vi nästa utflykt som går i kossans tecken. Kosläpp vill man ju inte missa. 

(Ps. Nu har Blogger återigen fixat så att man kan klicka i att man vill få uppföljningskommentarer till sin mail efter att man kommenterat. Bra va!?! Smidigt eftersom jag så gärna svarar på era kommentarer här i bloggen. Rutan du ska klicka i, ifall du nu kanske ställer en fråga som du vill ha svar på, finner du i popup-fönstret där du kommenterar, under "välj en identitet".)

#omg

Det här med att det är tre månader kvar till beräknad förlossningsdag. Och att det alltså är lika få månader kvar tills jag blir tvåbarnsmorsa. Svårt att ta in! 

Lilo 10 månader

Här är hon, vår stora tjej som numera står på egna ben. Nja, det är inte så att hon ställer sig sådär själv hur som helst. Hon behöver lite hjälp med placeringen men när hon fått ett bra grepp så kan hon stå sådär ett bra tag. Skitnöjd över tilltaget, som ni kan se på bilden. Just nu har vi en period då det känns som om det händer saker i hennes utveckling varje dag. Idag, på självaste tiomånadersdagen, märkte vi att hon dreglade så fasligt. Det där med dregglet har lyst med sin frånvaro ska ni veta. Inte så att jag saknat det eller så, men kan ju avslöja att jag varit mer än förberedd med miljarders dregglisar sedan innan hon ploppade ut. Man hade ju liksom hört om alla bebisar som dregglade så att det stod härliga till. Man ville ju vara förberedd. Det var jag. Sådär tio månader i förväg. Det där dregglandet i kombination med att hon sovit typ noll timmar på dagtid de senaste två dagarna fick oss att bli misstänksamma. Kan det vara tänder, tänkte vi? Och mycket riktigt, det ser ut som om det är något på väg upp där inne i munnen. Lilos första tand är på väg att ske. Häftigt!

little miss sunshine

Vi njuter av våren, värmen och vårblommor i krukorna på trappen. Nu har det i och för sig varit ett litet bakslag med ett nätt litet snöfall vilket gjort att våren stannade upp, värmen blåste bort och de där blommorna fick ställas in i förrådet i väntan på bättre tider. Men det kan vi väl ignorera. Tänk på solen istället. Himla härlig grej!

Glöm inte det viktigaste!

Nu råder det väl kanske delade meningar om vad som är det viktigaste inför påsken. MEN visst är det väl ändå som så att dekorationsgräs tillsammans med små fluffiga kycklingar känns ganska viktigt ändå?!?

Jag sådde vårt ikväll vilket säkert är försent. Men det borde ju i alla fall växt en halv centimeter eller så tills helgen. Och som ni vet kan man ju inte få allt. Ibland får man helt enkelt nöja sig med 5 millimeter. Bättre än inget. Å inget, går ju absolut inte för sig!